Vilse i byrålådan

Jag är FOFAFHBDF.

För-otålig-för-att-orka-fatta-hur-blogg-designen-funkar (och en massa svordomar till).

Kanske är det glaset kubansk Rom jag avslutat middagen hos mamma med, som gjort mig så här rastlös. Men troligen är det ett allmänt tillstånd som infinner sig inom mig så fort jag försöker lära mig något nytt. Att göra en sak om dan, och sen vara nöjd och glad med det, räcker inte för mig. Jag måste göra 3000511 saker samtidigt, och gärna i aktiv takt med finfin tidsmarginal. Så lite tid som möjligt ska gå till spillo, avfall, död eller vad ni nu än vill kallar det. Med andra ord börjar jag idag att publicera min praktikdagbok utan att vänta på att sidan ska bli så där himla perfekt och snygg som allt annat i mitt liv måste vara (kom ihåg att det är Romen som talar).

Jag inledde denna andra dag på den tredje veckan av praktiken (och den sista dagen i september) med att besöka tre av Malmös största matkedjor för att ta foto på wc-rengöring. Låter inte så himla underhållande, jag vet. Men om man ser till det stora hela så handlade fotograferingen om så mkt mer än dokumentation av bajslukts-doldisar på burk. I det stora hela handlar det om att utveckla ett nytt koncept och profil för en av reklambyråns storkunder. Och jag spenderade därför hela kvällen igår med att läsa om varumärkesbyggande, och fundera över hur man omvandlar produkter som folk inte gärna stoltserar med, till något som man skulle kunna stoppa i en genomskinlig påse. Det jag kom fram till, vilket jag nästan alltid kommer fram till, är att det handlar om mänsklig samhörighet, igenkännande och humor. Vi människor vill ju inte gärna känna oss ensamma i obekväma, pinsamma situationer, och därför är det betryggande att veta att andra snubblar på samma banan.

Det första jag gjorde på byrån var att tanka in fotona och lägga dem i kontaktkartor i PS (Photoshop). Jag skrev ut dem och satte upp på en vägg i det rummet på byrån som används till pyssel och visningar. Grafikern kom in senare och gav mig lite positiv feedback. Han frågade hur det gick med mitt lägenhetsletande, och jag gjorde som vanligt när någon börjar konversera med mig; babblar på nervöst i 110 utan att reflektera över om han frågade av artighet eller av intresse. Hur som helst drog jag mig snart tillbaka framför datorn igen, och fortsatte med dummyn av ett litet häfte som ADn skulle ha till dagens presentation. Den försvunna praktikanten från Mediagymnasiet som hade anlänt till byrån under gårdagen, gått iväg på lunch och försvunnit, anlände strax innan det var dags för lunch igen. Samtidigt som jag satt och tragglade med ett dokumenten i InDesign kom copyn fram till mig och frågade om jag kunde barmhärtiga mig med två besökare som skulle komma samtidigt som te-storkunderna kom på möte. Jag tittade stressat på klockan, sen på hans snälla men lite stränga copywriterögon, och sa ok. Jag visst hur viktigt det var att vi skapade ordning i kaoset av alla besökare, men min läkartid hos den upptagne Dr Wieslander hade jag väntat på i flera månader, och kunde inte för allt i världen missa. Efter att ha slagits med layouten och häftapparaten ett tag, och samtidigt försökt vara artig mot de unga besökarna (med bara en frukts näringsinnehåll i magen) var allt klart. Jag lämnade mappen med det utskrivna häftet till grafikern, eftersom de andra redan var inne på mötet, sprang ut från gränden i gamla väster och ner genom västra hamnen mot turning tourser. Dr Wielande gav mig en ny operationstid för att rätta till min halvt fungerande näsa.Efter besöket var klockan redan halv fyra och jag begav mig mot gymmet. Halvägs ditt började hela himlen regna på mig och min sensommaravkläddhet, så istället åkte jag hem till min mamma för att få hemlagad mat. Lax och stuvad spenat och vin och ett glas Rom (som sagt). Gymmet kan vänta. Imorgon skulle jag behöva åka till IKEA med mina medarbetare i filmprojektet för att göra research, men eftersom jag måsta vara ledig på fredag blir det de som får äta den kakan själv.